0 Läs mer >>
 
Människor går igenom olika svårigheter i sitt liv & alla har sitt individuella sätt att reagera på det, t.e.x kan personen bli ledsen, arg, tillbakadragen, bråkig m.m. Mitt liv fick sin största krasch sommaren 2014.....
 

 
Jag själv tror att det i största del kan bero på "Duktig-flicka-syndromet". Jag försökte vara alla till lags & någonstans mitt i all stress glömde jag bort mig själv & mitt egna välmående. Tillslut blev jag helt slutkörd och reagerade på allt! Det räckte med en ironisk-kommentar sedan kunde jag sitta ensam hemma & gråta i flera dagar. Jag började ta åt mig alla spydiga kommentarer folk gav mig & jag började även tro att de hade rätt. Efter ett tag började t.o.m jag kritisera mig själv alldeles för mycket. Jag blev min egna fiende....
 

 
10 Juli 2014 gick det inte längre, min glada fasad jag höll för omvärlden rasade & jag fick kontakt med sjukvården. Sedan den dagen har jag gått på antidepressiva & lugnande, vilket kanske kan ses som en enkel lösning, men där har ni fel. Det är inga "lyckopiller" som de kallas i folk mun, de gör än inte lyckligare. Det de kan bidra med är att öka energinivån så att man orkar börja ta tag i sina problem, de är ingen lösning, bara ett hjälpmedel! Dessutom finns det en rad bieffekter speciellt i början, min ångest & mina självmordtankar ökade enormt och jag lämnade inte sängen på 4:a veckor. Jag hade gärna stannat i sängen, men tyvärr var jag tvungen att ta mig tillbaka till högskolan. Jag har aldrig sjukskrivit mig p.g.a det här, vilket kanske var dumt, men det känns som att skolan är det som har hållit mitt driv igång, även om det har varit väldigt tufft många gånger. 
 

 
Självklart anser jag att vissa människor har behandlat mig fel & att även dem är delaktiga i hur jag mår. Ibland bryr mig sig för mycket om vissa människor för att kunna ta ett steg tillbaka och se att de inte är lämpliga att ha kvar i sitt liv längre. Hade jag kunnat göra detta & inte försökt fixa alla problem som uppstod, hade denna historia troligen sett väldigt annorlunda ut....
 
Ett tips jag kan ge, tar personer mer energi än vad de ger tillbaka, SPRING!
 


DFS - min egna fiende...

0 Läs mer >>
 
Skulle jag ta & gå igenom varje del av mitt liv kommer det ta ett bra tag, men vad har vi brottom till? Var beredd på en långresa som kommer delas upp i flera delar!
 

 
För att svara på en fråga som ni troligen har, inläggets namn, "Dödsbädden Del.1". När jag var liten blev jag väldigt sjuk och fick vara inlagd på sjukhuset i ca. 5 år (mer eller mindre i ett svep). Läkarna sa till mina föräldrar att jag skulle dö, då ingen hittade något fel på mig & därför inte visste de vad de skulle göra.....
 

 
År 2000, när jag var 6 år blev jag tillräckligt pigg för att kunna börja förskolan, även om det var sjukhusbesök varje vecka. Detta var också första gången jag önskade att jag faktiskt skulle dö....Jag var bara 6 år, men hade redan fått nog. Vilket kan vara förståligt, att växa upp på ett sjukhus är inget någon vill uppleva. Självklart fick jag vänner, dock barn som också var inlagda, tyvärr var det inte många som fick följa med sin familj hem igen. <3 
 

 
Åren rullade på och jag fortsatte med min medicinering för att lindra symptomen, men inte det ursprungliga problemet... När jag fyllde 8 år hade jag genomgått ca. 7 operationer. När jag fyllde 9:e var första gången jag faktiskt försökte ta livet av mig...Det gick inte jättebra (beroende på hur man ser på det..) det slutade med att jag föll ner från en byggnadsställning, landade på en sten, svimmade och bröt armen...Detta var 3.e gången jag bröt armen..de andra 2 gångerna var jag bara 6  år gammal...
 

 
Eftersom jag inte hade fått någon större kontakt med barn när jag var mindre utvecklade jag en social fobi för barn, vuxna var helt okey att umgås med. Jag började inte prata i skolan förrens jag gick i 3e klass, vilket blev ett stort problem när det gällde att skaffa vänner..Vilket jag fortfarande tycker är svårt.
 

 
När jag började Högstadiet var allt rent ut ett HELVETE, jag blev mobbad, varje dag & när jag var 14 var det dax igen..Självmordtankarna kom tillbaka, vilket jag höll för mig själv, precis som förra gången. Jag öppnar inte upp mig frivilligt upp för människor, frågar de något, ja, då svarar jag, men jag börjar aldrig frivilligt att prata. Även om jag verkligen vill! Denna gången hade jag en skydssängel, tydligen var det någon i klassen som ansåg att jag blev delbehandlad och anmälde det till lärarna. Det blev möte med personen + hens föräldrar, jag + mina föräldrar & även mentorn + skolsystern. Personen som hade sagt till lärarna ville vara anonym, men jag har en känsla av vem det var. Jag är dig förevight tacksam! <3
 

 
När jag var 15 år avled min förebild, bästa vän, hon var som min mamma, då jag spenderat mycket tid hos henne eftersom jag inte kunde bo hos mina föräldrar. Jag förlorade min älskade mormor, det var som att förlora sin mamma och det tog hårt på mig. I flera år levde jag i förnekelse, fram till slutet av förra året, eftersom jag kände mig så ensam och övergiven ville jag inget annat än följa med henne, men jag vet att hon inte hade velat det. <3 Det var rökningen som tog hennes liv, när jag var 11 år fick hon KOL och det blev bara värre, tillslut kvävdes hon ihjäl, när hon höll på att avlida bad hon mig att lova henne att jag aldrig skulle börja röka & självklart står jag fortfarande för det löftet & kommer alltid göra, jag fick hennes vigselring på en guldkejda med min månadsstens i mitten som ett minne. <3
 

 
 

Dödsbädden Del.1