1 Läs mer >>
 
 
Att vakna upp ännu en dag & känna att allt är så fruktansvärt onödigt, att det inte spelar någon roll vad man än gör för det slutar alltid i katastrof & ångest, ja, detta börjar tära på mig så in i h*lvete!
 
Mormor sa alltid att jag var en kämpe & kunde klara mig igenom allt jag gav mig in på.. Ja, på sätt och vis hade hon rätt, men hon glömde nämna att allt man vill uppnå har ett pris. Visst jag kämpar på & ger inte upp även om det känns som hela universum arbetar emot mig, men gör det mig lycklig? Nej...Jag kämpar med ångest, deprission, förlorade vänner & familjemedlemmar.. ibland undrar jag, vad är det man kämpar för egentligen?
 
Jag menar, alla kommer förr eller senare avlida & ingen (vad jag vet..) kommer minnas något från livet..Är livet bara en lång väntetid på den eviga vilan? Är det bara till för att fördriva? I sådana fall, vad fasen är poängen. är man inte glad eller lycklig & känner att energin snart är helt slut, varför ska man motarbeta något som ändå kommer inträffa förr eller senare?
 
Som Buddhist tror jag (eller i alla fall vill tro) på reinkarnation, dock är jag även en person som tror på vetenskapen..Går inte något att bevisa är det inte sant. Hade jag varit säker på att reinkarnation verkligen existerade, då hade jag tagit livet av mig för länge sedan! Dock har jag mina tvivel & just nu är det bara rädslan för andra sidan som håller mig tillbaka.....
 


Den långa väntetid...

0 Läs mer >>
 
Människor går igenom olika svårigheter i sitt liv & alla har sitt individuella sätt att reagera på det, t.e.x kan personen bli ledsen, arg, tillbakadragen, bråkig m.m. Mitt liv fick sin största krasch sommaren 2014.....
 

 
Jag själv tror att det i största del kan bero på "Duktig-flicka-syndromet". Jag försökte vara alla till lags & någonstans mitt i all stress glömde jag bort mig själv & mitt egna välmående. Tillslut blev jag helt slutkörd och reagerade på allt! Det räckte med en ironisk-kommentar sedan kunde jag sitta ensam hemma & gråta i flera dagar. Jag började ta åt mig alla spydiga kommentarer folk gav mig & jag började även tro att de hade rätt. Efter ett tag började t.o.m jag kritisera mig själv alldeles för mycket. Jag blev min egna fiende....
 

 
10 Juli 2014 gick det inte längre, min glada fasad jag höll för omvärlden rasade & jag fick kontakt med sjukvården. Sedan den dagen har jag gått på antidepressiva & lugnande, vilket kanske kan ses som en enkel lösning, men där har ni fel. Det är inga "lyckopiller" som de kallas i folk mun, de gör än inte lyckligare. Det de kan bidra med är att öka energinivån så att man orkar börja ta tag i sina problem, de är ingen lösning, bara ett hjälpmedel! Dessutom finns det en rad bieffekter speciellt i början, min ångest & mina självmordtankar ökade enormt och jag lämnade inte sängen på 4:a veckor. Jag hade gärna stannat i sängen, men tyvärr var jag tvungen att ta mig tillbaka till högskolan. Jag har aldrig sjukskrivit mig p.g.a det här, vilket kanske var dumt, men det känns som att skolan är det som har hållit mitt driv igång, även om det har varit väldigt tufft många gånger. 
 

 
Självklart anser jag att vissa människor har behandlat mig fel & att även dem är delaktiga i hur jag mår. Ibland bryr mig sig för mycket om vissa människor för att kunna ta ett steg tillbaka och se att de inte är lämpliga att ha kvar i sitt liv längre. Hade jag kunnat göra detta & inte försökt fixa alla problem som uppstod, hade denna historia troligen sett väldigt annorlunda ut....
 
Ett tips jag kan ge, tar personer mer energi än vad de ger tillbaka, SPRING!
 


DFS - min egna fie...

0 Läs mer >>
 
Skulle jag ta & gå igenom varje del av mitt liv kommer det ta ett bra tag, men vad har vi brottom till? Var beredd på en långresa som kommer delas upp i flera delar!
 

 
För att svara på en fråga som ni troligen har, inläggets namn, "Dödsbädden Del.1". När jag var liten blev jag väldigt sjuk och fick vara inlagd på sjukhuset i ca. 5 år (mer eller mindre i ett svep). Läkarna sa till mina föräldrar att jag skulle dö, då ingen hittade något fel på mig & därför inte visste de vad de skulle göra.....
 

 
År 2000, när jag var 6 år blev jag tillräckligt pigg för att kunna börja förskolan, även om det var sjukhusbesök varje vecka. Detta var också första gången jag önskade att jag faktiskt skulle dö....Jag var bara 6 år, men hade redan fått nog. Vilket kan vara förståligt, att växa upp på ett sjukhus är inget någon vill uppleva. Självklart fick jag vänner, dock barn som också var inlagda, tyvärr var det inte många som fick följa med sin familj hem igen. <3 
 

 
Åren rullade på och jag fortsatte med min medicinering för att lindra symptomen, men inte det ursprungliga problemet... När jag fyllde 8 år hade jag genomgått ca. 7 operationer. När jag fyllde 9:e var första gången jag faktiskt försökte ta livet av mig...Det gick inte jättebra (beroende på hur man ser på det..) det slutade med att jag föll ner från en byggnadsställning, landade på en sten, svimmade och bröt armen...Detta var 3.e gången jag bröt armen..de andra 2 gångerna var jag bara 6  år gammal...
 

 
Eftersom jag inte hade fått någon större kontakt med barn när jag var mindre utvecklade jag en social fobi för barn, vuxna var helt okey att umgås med. Jag började inte prata i skolan förrens jag gick i 3e klass, vilket blev ett stort problem när det gällde att skaffa vänner..Vilket jag fortfarande tycker är svårt.
 

 
När jag började Högstadiet var allt rent ut ett HELVETE, jag blev mobbad, varje dag & när jag var 14 var det dax igen..Självmordtankarna kom tillbaka, vilket jag höll för mig själv, precis som förra gången. Jag öppnar inte upp mig frivilligt upp för människor, frågar de något, ja, då svarar jag, men jag börjar aldrig frivilligt att prata. Även om jag verkligen vill! Denna gången hade jag en skydssängel, tydligen var det någon i klassen som ansåg att jag blev delbehandlad och anmälde det till lärarna. Det blev möte med personen + hens föräldrar, jag + mina föräldrar & även mentorn + skolsystern. Personen som hade sagt till lärarna ville vara anonym, men jag har en känsla av vem det var. Jag är dig förevight tacksam! <3
 

 
När jag var 15 år avled min förebild, bästa vän, hon var som min mamma, då jag spenderat mycket tid hos henne eftersom jag inte kunde bo hos mina föräldrar. Jag förlorade min älskade mormor, det var som att förlora sin mamma och det tog hårt på mig. I flera år levde jag i förnekelse, fram till slutet av förra året, eftersom jag kände mig så ensam och övergiven ville jag inget annat än följa med henne, men jag vet att hon inte hade velat det. <3 Det var rökningen som tog hennes liv, när jag var 11 år fick hon KOL och det blev bara värre, tillslut kvävdes hon ihjäl, när hon höll på att avlida bad hon mig att lova henne att jag aldrig skulle börja röka & självklart står jag fortfarande för det löftet & kommer alltid göra, jag fick hennes vigselring på en guldkejda med min månadsstens i mitten som ett minne. <3
 

 
 

Dödsbädden Del.1

0 Läs mer >>
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Don´t forget

0 Läs mer >>
 
 
 
I november skaffade jag mig en kaninunge, Melvin han har hunnit bli 5 månader nu. Han och jag bor själva i en etta och när jag är hemma får han gå lös. Helt plötsligt idag hittade jag honom sittandes på köksbordet... Att han ens kom upp...(nej han hoppade inte upp via en stol)..T.o.m in till badrummet sk han följa med. ;)
 
 

Min Prins!

0 Läs mer >>
 
 
3 viktiga saker!

 
1) Det går inte att generalisera personer med Aspergers, alla är en unik individ!
2) Aspergers syndrom har inte med intelligens att göra, och är inte en sjukdom!
3) Man lär sig också oftast med tiden om sånt som sociala koder och om hur andra personer tänker och uttrycker sig!
 
Vardagslivet påverkas av Asperges, men hur mycket det påverkas beror till stor del av omgivningens krav och förväntningar. Ju mer man själv och andra får lära sig om hur man funkar och vad man behöver, dessto lättare brukar vardagslivet bli. Därför har jag valt att dela min "form" av asperges. En sak jag vill påpeka är att Aspergers är INTE en ursäkt för ens bettende, det är endast en FÖRKLARING för att förhoppningsvis öka förståelsen för ens bettende!
 

 
Saker som stämmer på mig!
 
Jag vill veta exakt ALLT om planeringen så långt fram som det är möjligt, var ska vi vara, hur länge kommer det pågå, kommer vi förflytta oss, vilka kommer, blir det mat, hur tar vi oss dit, vad kommer hända. etc. 
Dessutom upplever jag ofta att det är stressande att umgås med fler människor än 2-3 samtidigt för jag vet inte riktigt var jag ska rikta min uppmärksamhet. Jag har svårt att stänga ut ljud och händelser runt omkring mig. Vilket gör att jag ofta hör och upptäcker fler saker än jag borde....Jag vill även (helst) känna personerna jag kommer träffa, då jag är obekväm med möten av nya personer, spec. när det är många människor på samma ställe, ex. fester.
 
Är något planerat ska det hända! Jag blir väldigt "lost" och förvirrad om saker ställs in, då jag inte har gjort någon mentalföreberedelse för att andra aktiviteter möjligtvis kommer hända istället. (Nu mera har jag alltid en "backup plan, vilket involvera ensamma aktiviteter").
Jag har väldigt lätt att känna mig utanför, övergiven och ensam. Vilket kan hänga ihop med att jag har svårt att veta vad folk förväntar sig av mig. Vilket ofta leder till att jag gör ett "för ambitiöst jobb" och kör slut på mig.
Jag skrattar ofta och håller på med mina händer för att dölja min orsökerhet.
Blir jag arg eller ledsen lämnar jag ofta platsen för att kunna samla mina tankar, och kontaktar oftast personen några dagar senare för att prata om händelsen.
 

Saker som stämmer ...

0 Läs mer >>

 
Har jag fått en diagnos än: NEJ
Genomgår jag någon utredning: NEJ
Misstänker läkarna att jag har Asperges: JA
 

 
Kortsammanfattning
 
Eftersom jag har valt att skjuta på min utredning har jag fortfarande inte fått någon diagnos. Dock misstänker läkarna att jag har Asperges syndrom och efter de kriterierna de har berättat för mig låter det inte helt osannolikt. Ärligt talat är det ganska skönt att få en förklaring på varför jag är som jag är, även om MÄNNISKAN ÄR ALLTID STÖRRE ÄN SIN DIAGNOS.
 
Vad är Asperges syndrom
 
Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar hjärnans sätt att hantera information. Om man har Aspergers syndrom märks det framför allt på hur man samspelar och kommunicerar med andra människor. Om man har Aspergers syndrom tolkar man ofta tankar och känslor på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Man har problem med att avläsa sociala signaler och kroppsspråk och kanske tolkar det som sägs i ett samtal på ett konkret och bokstavligt sätt. Aspergers syndrom innebär att man har en lindrigare form av autism än vid autistiskt syndrom och begåvningen är normal eller hög. Det är vanligt att flera så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar går in i varandra. Man kan till exempel ha både Aspergers syndrom och adhd.
 

Begränsningar av beteende, inlärning, aktiviteter och intressen

Det kan ta tid att lära in nya saker. Ofta kan man inte generalisera, det vill säga man kan inte använda sådant man lärt sig i nya situationer eller med nya personer. Ett barn kan till exempel lära sig att klä på sig själv hemma med sina föräldrar, men kan kanske inte att göra samma sak i andra miljöer med andra människor.

Barn med Aspergers syndrom leker sällan fantasilekar eller rollekar med sina kamrater, även om de kan ha en egen väl utvecklad fantasivärld. Så kallade specialintressen förekommer ofta, vilket innebär att ett eller flera intressen utövas så intensivt att de blir till hinder för andra, mer vardagliga aktiviteter. Exempel på specialintressen är matematik, historia eller datakunskap. Många tycker också om att samla på fakta om t ex tidtabeller, hästar, resultatlistor, såpoperor eller seriefigurer.  Dessa intressen kan hålla i sig under mycket lång tid men även avlösas av nya intressen och flera intressen kan vara aktuella samtidigt.

 


 

Människan är allti...

0 Läs mer >>

 
1. Varför började du plugga direkt? 

Helt ärligt hade jag inget bättre för mig & hade ett bra tag varit inställd på att flytta ifrån min födelsestad (längtade att komma därifrån), vilket är helt omöjligt utan inkomst. Eftersom det är väldigt svårt att få jobb utan en högre utbildning valde jag att fortsätta plugga. Dessutom har jag alltid varit väldigt skolglad, vilket jag fortfarande är, jag har inte trivts i alla skolor eller klasser jag gått i, men njuter av att lära mig nya saker och att ha kontrollen över min egna planering både i och utanför skolan! 
 

 
2. Fördelar/nackdelar enligt dig?

En sak som både är en för - och nackdel är kompisarna. Alla jag umgås med är äldre än mig, varierar mellan 2-13 års åldersskillnad. Fördelen är att man oftast får ganksa kloka råd, då de har en större livserfarenhet än mig, Nackdelen är att man känner sig väldigt liten och att ingen har någon direkt respekt för mig, dessutom har de intressanta berättelser att dela om sina liv, kan handla om deras första barn, ett utlandsjobb, förlovning. mm. Min intressantaste historia är typ att jag har en egen lägenhet....vilket inte är speciellt intressant.....Vilket resulterar i att jag oftast är tyst när sådana historier berättas...Jag fick inte ens handla på systemet under mitt första år på högskolan,,eller komma in på uteställerna som mina kompisar hängde på...Det har blivit många tråkiga och ensamma kvällar efter man har nekats i dörrarna och lunkat hem själv mitt inatten genom hela staden....
 
En fördel är att man får en examen i en ganska låg ålder, vilket är ganska coolt. ;) Dock saknar man arbetslivserfarenhet när man tar examen, vilket de andra som är ganska mycket äldre redan har.
 

 
3. Om du skulle haft möjligheten att ändra ditt beslut, vad skulle du gjort?
 
Jag hade inte ändrat mitt beslut, visst kanske försökt få tag i en lägenhet med billigare hyra, men annars är jag glad och stolt över beslutet jag tog efter gymnasiet. Med tanke på att jag aldrig hade varit hemifrån tidigare så krävdes det en del att flytta 30 mil från alla jag kände till en helt egen bostad + att börja studera med en ny studeiform. 
 
Beslutet jag tog April 2013 om att flytta hit är verkligen det som har format mig mest, jag har lärt mig och utvecklats så otroligt mycket dessa åren & jag skulle inte vilja ändra på det!
 

Varför börja plugg...