Dödsbädden Del.1

 
Skulle jag ta & gå igenom varje del av mitt liv kommer det ta ett bra tag, men vad har vi brottom till? Var beredd på en långresa som kommer delas upp i flera delar!
 

 
För att svara på en fråga som ni troligen har, inläggets namn, "Dödsbädden Del.1". När jag var liten blev jag väldigt sjuk och fick vara inlagd på sjukhuset i ca. 5 år (mer eller mindre i ett svep). Läkarna sa till mina föräldrar att jag skulle dö, då ingen hittade något fel på mig & därför inte visste de vad de skulle göra.....
 

 
År 2000, när jag var 6 år blev jag tillräckligt pigg för att kunna börja förskolan, även om det var sjukhusbesök varje vecka. Detta var också första gången jag önskade att jag faktiskt skulle dö....Jag var bara 6 år, men hade redan fått nog. Vilket kan vara förståligt, att växa upp på ett sjukhus är inget någon vill uppleva. Självklart fick jag vänner, dock barn som också var inlagda, tyvärr var det inte många som fick följa med sin familj hem igen. <3 
 

 
Åren rullade på och jag fortsatte med min medicinering för att lindra symptomen, men inte det ursprungliga problemet... När jag fyllde 8 år hade jag genomgått ca. 7 operationer. När jag fyllde 9:e var första gången jag faktiskt försökte ta livet av mig...Det gick inte jättebra (beroende på hur man ser på det..) det slutade med att jag föll ner från en byggnadsställning, landade på en sten, svimmade och bröt armen...Detta var 3.e gången jag bröt armen..de andra 2 gångerna var jag bara 6  år gammal...
 

 
Eftersom jag inte hade fått någon större kontakt med barn när jag var mindre utvecklade jag en social fobi för barn, vuxna var helt okey att umgås med. Jag började inte prata i skolan förrens jag gick i 3e klass, vilket blev ett stort problem när det gällde att skaffa vänner..Vilket jag fortfarande tycker är svårt.
 

 
När jag började Högstadiet var allt rent ut ett HELVETE, jag blev mobbad, varje dag & när jag var 14 var det dax igen..Självmordtankarna kom tillbaka, vilket jag höll för mig själv, precis som förra gången. Jag öppnar inte upp mig frivilligt upp för människor, frågar de något, ja, då svarar jag, men jag börjar aldrig frivilligt att prata. Även om jag verkligen vill! Denna gången hade jag en skydssängel, tydligen var det någon i klassen som ansåg att jag blev delbehandlad och anmälde det till lärarna. Det blev möte med personen + hens föräldrar, jag + mina föräldrar & även mentorn + skolsystern. Personen som hade sagt till lärarna ville vara anonym, men jag har en känsla av vem det var. Jag är dig förevight tacksam! <3
 

 
När jag var 15 år avled min förebild, bästa vän, hon var som min mamma, då jag spenderat mycket tid hos henne eftersom jag inte kunde bo hos mina föräldrar. Jag förlorade min älskade mormor, det var som att förlora sin mamma och det tog hårt på mig. I flera år levde jag i förnekelse, fram till slutet av förra året, eftersom jag kände mig så ensam och övergiven ville jag inget annat än följa med henne, men jag vet att hon inte hade velat det. <3 Det var rökningen som tog hennes liv, när jag var 11 år fick hon KOL och det blev bara värre, tillslut kvävdes hon ihjäl, när hon höll på att avlida bad hon mig att lova henne att jag aldrig skulle börja röka & självklart står jag fortfarande för det löftet & kommer alltid göra, jag fick hennes vigselring på en guldkejda med min månadsstens i mitten som ett minne. <3
 

 
 

Kommentera här: